Jag fryser så att kroppen värker. Blåa fingrar, vita tår. Mina jobbnätter är mörkare än någonsin (och mitt hjärta stannade nästan den sekunden strömmen gick förra veckan).

 

Ändå, finns det ingen bättre tid än nu. Jag är född på hösten. Jag älskar hösten.

 

På mina lediga eftermiddagar brukar jag sitta en stund under ett träd intill älven, strax bakom museet. I fredags hörde jag ett litet plaskande och tittade ner i vattenbrynet. Där låg en stor (minst 50 cm) fläckig fisk och tryckte, bara någon meter från mina fötter på land. En kort stund låg den där, innan den spratt till och försvann ner i djupet.

    Det är så, de små tingen blir magi. 

Igår började jag läsa om det gamla (och nya) sjukhusets.

Det första som slog mig var hur hög personaltäthet de verkar haft. Sen kom jag på att det nog gäller det mesta. Inte konstigt att dagens arbetslöshet är hög. Jakten på effektivisering har skalat av "så ska det göras" till "det här måste göras". Tänk bara på vilken konst det kunde vara att bädda en säng på hemmafruarnas tid. Och folk anställdes för sånt smågöra.

Avvecklingen av institutionerna var på sätt och vis också en effektivisering. Att väcka 30 personer kl 07, servera frukost i en stor matsal kl 08, göra storkok, dusch onsdag och lördag.. det är personalkrävande. Att låta någon stiga upp tidigt, en annan sent, laga enskilda måltider, inte tvinga ihop folk som inte har valt varandra. Det sparar tid. Sen finns det såklart en stark moralisk aspekt. Inflytande över sitt eget liv och delaktighet i vardagen.

Jag har hört att Sätter var bättre och Ulleberg sämre. Men det kan bero på att jag bara känner folksom jobbat på Sätter. 

 

Spår från de värmländska institutionerna

 

Det finns en sådan dag varje år.

 

Förra tor-fred var jag på mitt livs första jobbresa. Det var ungefär som jag förväntade mig. 30 generade personer inklämda i ett rum dag 2. Men det var nog bara de där som drog fram brandsläckaren som verkligen skämdes.

 

Det var stjärnklart i Arvika och i förbigående så nämnde jag att jag varit lite bekymrad över den mittersta stjärnan i Karlavagnen. Den verkar lysa väldigt svagt nuförtiden. Killen närmast frågade mig vad Karlavagnen är för något och jag frågade om han skämtade. I söndags gick mina barn ut på balkongen och pekade ut den åt mig på eget initiativ. Är fascinationen för rymden och natthimlen något som växer bort?  Eller finns det inte alltid från början?

 

På sommaren när det inte finns några stjärnor så sitter vi på balkongen och väntar på åskan i stället. De är lika insatta i frykentracker (http://grasmark.ewp.se/) som jag. Tyvärr var jag i Skottland när årets värsta oväder kom hit. Men det kommer väl fler sommrar.

 

 

Så ska man satsa på Komunen. I går fick jag hem ett brev om att de gett mig löneförhöjning. För en tjänst jag inte har haft på ett år! En ganska klen en dessutom, jämfört vad jag har nu.

 

Det sades att kommunen inte säger upp någon. Det ska i så fall väldigt mycket till. De som bara beter sig lagom illa blir i stället runtflyttade och undanstoppade. Nu verkar det som att avsluta anställningar inte heller är deras starka sida. Och det där om att "anställningen avslutas automatiskt för vikarier som inte arbetat på 3 månader" var nog bara hitte-på. Jag vet att de inte har något gilltigt anställningsavtal på mig. Under den här tidsperioden har det kommit två förnyelser som jag inte har skrivit under. Min anställning ska vara avslutad på minst 3 olika sätt. Men ändå verkar jag finnas kvar?