Or a bird of ambient light
That needs no other

Jag letade efter "mitt" hus idag. Det är en förfallen 30-talsvilla mitt i stans finaste område. Som vanligt hittade jag det inte. Jag har letat efter den otaliga gånger sedan jag var där inne för nästa 5 år sen, men har bara lyckats hitta det en gång till. Det befinner sig alltid lite mer någon annanstans än vad jag gör. Men när jag kom hem igen och skulle ta av mig skorna så fick jag syn på mäklarbladet. Där var det. Mitt bortkommna hus hade legat och skräpat på hallgolvet hela tiden. Det känns dock vemodigt att det ska säljas. Det hörde ihop med den gammla damen och golden retrivern. Hon är kanske död nu, eller på ett hem. I många fall så är det nästan samma sak. Och jag är rädd att dem som köper det kommer att förstöra det som finns där.

verkar ju klara av
det här med livet.

Varför inte jag?


Ibland öskar jag att jag vore dummare. Mer elementär. Att jag inte såg de små små tingen; eller det magiska i en del människor. Och framför allt, att jag kunde glömma nyanserna i en del ord.

Jag ska aldrig, aldrig någonsin, bli så beroende av en annan människas sätt att vara igen.