Jo, det tänker jag göra. Jag har alltid gått hem ensam om jag inte har någon med mig:) Oavsett om det är krogkväll, sent och jag går runt i högklackat och bikini.

 

Jag har aldrig bott i något exeptionellt otryggt område. Kanske skulle jag tycka annorlunda då? Men nu, idag och här. Att ens börja fundera i de banorna skulle vara en mycket större inskränkning än risken att bli våldtagen. Dessutom är det en rättighet för alla människor att gå precis vart de vill, så länge man följer svensk lag. Ska man börja ge avkall på den rättigheten bara för att något kanske, möjligtvis, eventuellt kan inträffa. Det vore ju verkligen att lägga sitt liv i någon annans händer.

 

Män är egentligen mycket mer utsatt en lördagskväll kl 02:30. Oprovocerade/provocerade slagsmål är mycket vanligare än överfallsvåldtäckter. Men dem är det sällan folk ..inte ska du väl gå hem ensam lilla gubben.. tänk vilka galningar som är i farten nu.. med.

 

Man kan inte stoppa våldtäckter genom att förändra offret.

 

Vad är det Magnus Betnér säger i Inget är heligt. Jag älskar den delen. Det var ungefär:  "Jag vill att min dotter ska kunna åka på en finlandsfärja, ligga med 1000 killar.  Men när den 1001 killen har halva inne, kunna säga: Nej tack, det är bra."

Jag förstår inte hur kläder, "promiskuöst beteende", antalet sexpartners etc. etc. fortfarande kan tas upp i våldtäcktsmål.

Hamnade på Stiftelsen igår. Inte så mycket för musiken som för sällskapet. Men vad har det blivit av folket. De flesta var runt 20 och resten 40+.

 

De gånger jag är på krogen så brukar det vara med ganska varierande resultat. Endera har jag skitkul eller så  är det dötrist och jag går hem med en känsla av hopplöshet. När jag var yngre så var krogen typ det roligaste man kunde göra. Så det känns väl extra trist när man känner att man har växt ur det. Bitterhet kanske det kallas. Denna gång så hade jag dock roligt. Allt tack vare sällskapet.

 

Ännu mer roande blev det.  Ett halv fyra ragg borde vara mycket sämre än ett kvart i tre ragg. Tss..

 

Det är så snällt, men så himla konstigt.

 

Jag kan vara fin, snygg eller vacker (eller ful och trist). Beroende på vem som tittar. Men söt är jag inte.

 

Söta tjejer är lagom. De är lagom långa och lagom runda. Har lagom hår, ansikte och kropp. Mjuka och symetriska drag. En dålig dag så hatar jag dem för att de faller alla i smaken. En bra dag så tycker jag att det vore rätt trist att se ut sådär.

 

Inte för att jag är extraordinär på något vis. Bara inte riktigt lagom. Lite för stora ögon, lite för stora läppar. Lite för iögonfallande färger och lite för smal och lite för lång (167 är inte särskilt långt, men inte heller sött). En blandning av asymetri och symetri på samma gång. Både mjukt och hårt. Vanliga och ovanliga drag.

 

Själv blir jag sällan attraherad av lagom killar. Ett par vackra ögon är hundra gånger intressantare än en intetsägande helhet. Men sånt där är man ju olika med.

 

Man ska väl inte ta det där "söt" särskilt ordagrant. Det är ett ganska behändigt ord. Lagom snällt och lagom uttrycksfullt. De som säger det, har goda intentioner.

har jag varit vaken. Det är svårare att gå och lägga sig ju längre man drar ut på det.

 

Jag kanske har nämnt det förut, men vid såhär påtaglig sömnbrist så brukar jag uppleva något som  bäst kan beskrivas som hallucinationer. Det är egentligen inte mer än en tanke, men så oväntad och överraskande att jag inte kan känna igen den som min egen.  Oftast är det en, mer eller mindre surrealistisk, bild som plötsligt framträde väldigt tydligt och stannar kvar "i huvudet" ett tag.

 

I dag var det ett ansikte jag såg (det är ofta det) som på det hela såg ganska normalt ut, bortsett från en sak; mellan läpparna såg man hundratals vita strån. De var nästan som morrhår, men grövre och växte växte ur slemhinnorna i munnen. Såpass långa att de gick om varandra och bildade ett tjockt galler (tänk en utåinvänd kaktus). "Morrhåren" fortsatte hela vägen genom luftstrupen och ner i lungorna. Jag tänkte förståss att det måste kännas väldigt trögt att andas genom allt det där.

 

Skulle jag behöva någon typ av surrealistisk insperation så ska jag inte knarka knark, jag ska knarka sömnbrist.