Jag fryser så att kroppen värker. Blåa fingrar, vita tår. Mina jobbnätter är mörkare än någonsin (och mitt hjärta stannade nästan den sekunden strömmen gick förra veckan).

 

Ändå, finns det ingen bättre tid än nu. Jag är född på hösten. Jag älskar hösten.

 

På mina lediga eftermiddagar brukar jag sitta en stund under ett träd intill älven, strax bakom museet. I fredags hörde jag ett litet plaskande och tittade ner i vattenbrynet. Där låg en stor (minst 50 cm) fläckig fisk och tryckte, bara någon meter från mina fötter på land. En kort stund låg den där, innan den spratt till och försvann ner i djupet.

    Det är så, de små tingen blir magi.