Det finns en sådan dag varje år.

 

Förra tor-fred var jag på mitt livs första jobbresa. Det var ungefär som jag förväntade mig. 30 generade personer inklämda i ett rum dag 2. Men det var nog bara de där som drog fram brandsläckaren som verkligen skämdes.

 

Det var stjärnklart i Arvika och i förbigående så nämnde jag att jag varit lite bekymrad över den mittersta stjärnan i Karlavagnen. Den verkar lysa väldigt svagt nuförtiden. Killen närmast frågade mig vad Karlavagnen är för något och jag frågade om han skämtade. I söndags gick mina barn ut på balkongen och pekade ut den åt mig på eget initiativ. Är fascinationen för rymden och natthimlen något som växer bort?  Eller finns det inte alltid från början?

 

På sommaren när det inte finns några stjärnor så sitter vi på balkongen och väntar på åskan i stället. De är lika insatta i frykentracker (http://grasmark.ewp.se/) som jag. Tyvärr var jag i Skottland när årets värsta oväder kom hit. Men det kommer väl fler sommrar.