När jag var liten klippte jag ut och samlade på dödsannonser. Jag vet att min fascination för döden kan kännas lite obehaglig, särskilt när jag fortfarande var barn, men jag har aldrig sett det så. Det gör mig inte suicidal heller, för det är inte det det handlar om. Det handlar om två sidor. Att vända blad. Att stänga och att öppna. Övergångar och kontrast. Och oåterkallelig frihet. - Det är samma sort allvar över döden som jag kan känna inför livet. Och det är något tryggt i att veta, att det alltid finns en sak; man kan lita på.

Tidigare idag så kom jag på några meningar som tillsammans påminner ganska mycket om en dödsannonsdikt. Det skulle kunna vara en:

det är en sista gåva
när tiden är förbi
att äntligen få sova
och själen den är fri

Hur deras tankar flyter olikt våra. Den manodepressiva speglar svartsjukan ärligare än någon annan. Det är hopplöst gråter hon. Det finns inget att gråta över svarar jag. Det är en lögn. Men sorgen och verkligehten tillhör bara oss. Det som inte är verkligt, är inte på riktigt. [Eller?]