har jag varit vaken. Det är svårare att gå och lägga sig ju längre man drar ut på det.

 

Jag kanske har nämnt det förut, men vid såhär påtaglig sömnbrist så brukar jag uppleva något som  bäst kan beskrivas som hallucinationer. Det är egentligen inte mer än en tanke, men så oväntad och överraskande att jag inte kan känna igen den som min egen.  Oftast är det en, mer eller mindre surrealistisk, bild som plötsligt framträde väldigt tydligt och stannar kvar "i huvudet" ett tag.

 

I dag var det ett ansikte jag såg (det är ofta det) som på det hela såg ganska normalt ut, bortsett från en sak; mellan läpparna såg man hundratals vita strån. De var nästan som morrhår, men grövre och växte växte ur slemhinnorna i munnen. Såpass långa att de gick om varandra och bildade ett tjockt galler (tänk en utåinvänd kaktus). "Morrhåren" fortsatte hela vägen genom luftstrupen och ner i lungorna. Jag tänkte förståss att det måste kännas väldigt trögt att andas genom allt det där.

 

Skulle jag behöva någon typ av surrealistisk insperation så ska jag inte knarka knark, jag ska knarka sömnbrist.