aino -

Att se på när någon dör

När man inte längre ringer efter ambulans och sjukhusets resurser har bytts ut mot en egen säng, morfininjektioner och en tröstande hand.

Man tror att det går så himla fort, men det gör det sällan. Döden är [oftast] en process och lika individuell som varje människa.

Andningsupehåll och medvetslöshet varvas med snabba flämtande andetag och en kort stund av liv, om och om igen. Respiratorisk svikt. Det är så plågsamt att se. Det kan vara flera dagar kvar. Det är här hoppet tar slut. Snälla släpp taget, andas inte in igen.

Ansiktsdragen stryks ut, lägger sig som en tunn duk över kindbenen och den urmärglade näsan. Vi är inte så olika ändå. Marmorerad porslinshud. Kroppen dör inte på samma gång, utan en liten bit i taget. Tillslut blir den blå, sedan vit. Den gapande munnen. Symboliserar den absoluta tomheten, och påminner om vem som inte längre är där.

Och det spelar ingen roll. Hur många händer jag håller. Hur många livserferanheter jag får. Jag kommer aldrig någonsinatt glömma. Hur det känns, att se på när någon dör.

*Ett gammalt opublicerat inlägg.

2013-04-22 @ 23:17:14 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Barbro

..."Hur det känns, att se på när någon dör."...
Det kan bli en bra upplevelse. Stefan Sauk, gjorde en dialog om döden för många år sen. Han sa - Låt döden sitta på sängkanten lite oftare, så blir du inte överraskad el. överrumplad av den. (jag kommer inte ihåg ordagrant vad han sa, kanhända lägger jag till egem livserfarenhet.)

Svar: I Hur vi dör skriver Sherwin Nuland att "det finns ingen värdig död, eller i alla fall är den få förunnad". Jag håller bara delvis med. Situationer som i tanken får mina nackhår att resa sig, tacklar vissa med ett lugn bortom förståndet. Jag tror det är väldigt sällsynt att gå oberörd från döden, även på ett professionellt plan, men det går att få en annan relation till den.

Aino

2013-10-26 @ 14:38:25
URL: http://yellowgrey.wordpress.com

Postat av: barbro

Du köpslår inte med döden, Aino. Den knockar dig när du minst av vill det...
Vilka är vissa? - med ett lugn bortom förståndet? har du läst det i någon bok.
Du kan alltid få en bättre relation, till allting, när du börjar se längre ditt förnuftet och din egen moral.

Svar: Nej, ingen bok. Men den rädsla som vissa fysiska tillstånd borde framkalla har jag ännu inte sett hos någon som ska dö. Kanske är en del av medvetandet redan borta då. Kanske har jag bara haft "tur".

Jag frågade henne om och om igen om hon har ont, om hon var orolig. Nej svarade hon. Det sa hon varje gång. Men hon gjorde hela tiden något med handen. Tillslut frågade jag min kollega "Är det inte ett tecken hon gör" och då insåg vi båda två att ja, det är ju faktiskt tår. Jag frågade "är det ledsen du menar?" Och det var enda gången hon svarade ja.

Jag vill inbilla mig att det är en del av processen hos de flesta människor; att ångesten och paniken man borde känna, istället blir till en stilla sorg över att behöva lämna livet. Inte mindre svårt eller sorgligt, men ändå mindre traumatiskt. Tyvärr tror jag att det bara är vad jag vill tror och varken mer eller mindre.

Aino

2013-11-11 @ 20:05:22
URL: http://yellowgrey.wordpress.com

Postat av: barbro

Hej!
När jag var 17 år, praktiserade till undersköterska på ett ålderdomshem. Där träffade jag en gammal kvinna, som satt dag o natt, i sällskapsrummet i en rullstol. Hennes hud, var alldeles skrynklig men len. Händerna var alltid varma. Hennes ögon nötbruna. Hon hade vistats på ett mentalsjukhus pga graviditetspsykos. Hon talade inte med någon, sa personalen.
När sommaren kom det året, skjutsade jag ut henne i parken med rullstolen, varje dag, antingen vid en björk eller så att hon hade utsikt över en damm.

Min praktik tog slut och nästa ställe blev långvården, som det hette på den tiden. Tillfället, att den gamla slitna, tysta kvinnan, fanns på samma avdelning, som jag jobbade på, funderade jag aldrig över. Ett naturligt avslut.
När jag mötte henne andra gången, var hon skitig, vrång, ännu mer tystlåten. så jag badade henne, kammade hennes hår, mata henne eftersom hon vägrade äta.
Den sista dagen i hennes liv, satt jag vid sängkanten, största delen av den dagen. Jag höll hennes fortfarande varma händer, pysslade om henne och ändock minns jag inte hennes namn, varken då eller nu.
Jag förstod att hon gjorde den slutgiltiga resan, men med värdighet. Hon tittade på mig med sina nötbruna ögon med ett djup jag sällan därefter aldrig sett. När jag kom på dagen efter, på morgonen var hon borta.
Hon har *följt* mig i 40 år. Den visdomen hon delvis gav mig. Den förtröstan. Värdighet som hon ägde, trots det hon vart med om, är en ledstjärna i mitt liv. Och med tanke på att hon inte talade, utan visade i gester, ögonkast, känsla, att hon accepterade min närvaro, gjorde att det mötet gav en stark efterklang.

De människor, som möter döden med ångest och rädsla, är ofta de som inte har skakat hand med sitt liv. En acceptans och ja en stilla sorg som du uttrycker det.
/barbro

Svar: Jag har haft lite svårt att svara på det här inlägget. Jag är oftast inloggad när jag jobbar natt och då vill jag inte tänka på hur många som har dött där. Jag är inte rädd för döden i sig, men jag är mörkrädd. Häromnatten stod jag och rensade i ett förråd och under en hög av bråte kom jag åt en luftmadrass avsedd för att förhindra liggsår. Jag kom ihåg hon som dog på den sist, hon som bara kom och gick och som vi knappt tänker på längre. Så har det gått för alla i den lägenheten de senaste åren, men nu bor lyckan där. Knappt äldre än jag själv och trots att jag inte är särskilt vidskeplig så oroar jag mig ibland för att den ska ta honom också.
Jag tror döden påverkar oss på ett speciellt sätt. Vi minns den starkare än många andra minnen. Även när vi inte är personligt involverade. Mitt första dödsfall kommer jag aldrig att glömma. Jag jobbade hela hans sista vecka och jag var även där när han dog och efteråt när han skulle tas om hand. Då hade vi känt varandra i 3 år. En speciell stund var under de sista dagarna när han plötsligt blev klar för en sekund och sa mitt namn. Mitt namn hade han inte kommit ihåg de senaste två åren.

Aino

2013-11-13 @ 09:31:03
URL: http://yellowgrey.wordpress.com

Postat av: barbro

..."Mitt namn hade han inte kommit ihåg de senaste två åren."...
Jo, där förstår man att hjärnan registrerar mer än vi tror.
Arbetade på Karolinska sjkh. en period, där vårdade jag en ung tjej på intensiven, som hade varit med om en svår bilkrasch. Som saker kan te sig, blev hon frisk och flyttades till en annan avd. Jag bestämde mig för att hälsa på och säga hej. Redan i korridoren hörde hon mina steg och förstod att det var jag. Hon sa det. jag tror henne.
Hon låg nedsövd i flera månader på IVA. Hon kände igen mina steg, men inte min röst.
/barbro

Svar: Jag tror henne också. Hjärnan registrerar nog mycket mer än vi tror, och kanske i många fall på ett annorlunda sätt än vad vi förväntar oss. Jag gillar att fundera på det. Ibland kan vissa saker verkligen slå en med häpnad. Drömmar är ett sådant område som jag finner intressant. Kanske för att jag drömmer väldigt mycket! och kommer ihåg det. Jag har 4-5 (beroende på hur man räknar) ämnen som har återkommit med jämna mellanrum hela livet. De flesta med en ganska uppenbar tolkning. Jag och min syster har även ett "ämne" som vi båda haft hundratals återkommande drömmar om, dock med olika personliga tolkningar och situationer som "triggar" drömmen.

Aino

2014-01-07 @ 16:27:52
URL: http://yellowgrey.wordpress.com

Trackback