Del 10
Med ett föränderligt ansikte och skiftande röst, förblir du aldrig den samma. Du är en namnlös skugga, en obesvarad ensamhetsbön, och den eviga saknadens barn. Men när jag somnar till dina tankar, är återigen välden ny. Där är du given allt av vad jag är, och det som kommer bli, är redan ditt. Men varje gång jag kommer nära, vittrar du sönder framför mina ögon. Av sanningen; förvriden till oigenkännlighet. Utan kropp och själ, är du alltid förlorad. Du är en schablon, min vackrast önskan och enda tröst; men aldrig mer än en illusion.
Kommentarer
Trackback
