Jag hittade en lapp med några bortglömda, men välbekanta, ord. Jag måste ha skrivit det någon gång i tidig tonår. Det är en dik. Det var länge sen. Det var på den tiden då jag tyckte om att (nöd)rimma.

Sprickor i det förflutna
i en tid som någon glömt
och hundra känslor
som jag gömt

De påminner mig om den jag var  och om att avståndet mellan dåtid och nutid inte måste vara något statiskt. Kanske rör vi oss inte bara framåt, utan litegrann åt alla håll på samma gång.