Små små trådar som inte riktigt går ihop. 

 

Efter ett tag sätter det sig på huvudet. Att tvinga någon att tvivla på sig själv är ibland värre än lögnernas svek. Det handlar om att förneka någon tryggheten i att kunna förlita sig på att världen är precis vad den ser ut att vara.

Min intuition; är fortfarande trasig.


Det alltid är lättare att övertyga någon om det alterativet som är behagligast att tro på.

"Den enda"

 

När Joukahainen utmanade den vise Väinämöinen förvandlade Väinömöinens trollsånger hans släde till en ruska, hans häst till en sten och han själv hamnade i ett kärr. Joukahainen sjönk allt djupare och för att få Väinömöinen att bryta trolldomen så lovade han honom sin enda syster, Aino.

 

När Joukainen berättade allt för Aino så grät hon i två dagar. På den tredje dagen så vandrade hon genom moar och skogar tills hon kom till havet. Hon gick ut i vattnet och satte sig på en sten, men stenen rullade ner i vattnet och Aino drunknade.

 

När Ainos mor  fick höra  vad som hänt hennes dotter, så grät hon så att hennes tårar bildade tre floder på marken, som alla sökte sig till havet.

 

 

Det blev i alla fall något annat än vad jag, för en tid sedan, hade trott att det skulle bli.

Or a bird of ambient light
That needs no other

Jag letade efter "mitt" hus idag. Det är en förfallen 30-talsvilla mitt i stans finaste område. Som vanligt hittade jag det inte. Jag har letat efter den otaliga gånger sedan jag var där inne för nästa 5 år sen, men har bara lyckats hitta det en gång till. Det befinner sig alltid lite mer någon annanstans än vad jag gör. Men när jag kom hem igen och skulle ta av mig skorna så fick jag syn på mäklarbladet. Där var det. Mitt bortkommna hus hade legat och skräpat på hallgolvet hela tiden. Det känns dock vemodigt att det ska säljas. Det hörde ihop med den gammla damen och golden retrivern. Hon är kanske död nu, eller på ett hem. I många fall så är det nästan samma sak. Och jag är rädd att dem som köper det kommer att förstöra det som finns där.