Jag kan inte begära att en enda människa ska förstå vad det är som har varit så svårt. Jag förstår det inte själv alla gånger. Ännu mindre kunnat sätta ord på. 

Nu vet jag äntligen vilket porslin jag ska ha. Old Höganäs keramikserie lanserades första gången på H55 (-55) och tillverkades under många år. Mina assietter är märkta med 606 2. Men jag har inte lyckats ta reda på vad det står för. Jag gissar dock att det är ganska sena exemplar. Jag älskar dem. Färgen, glasyren, pärlorna. De är inte särskilt dyra heller (vilket jag tycker är knäppt) och inte omöjliga att få tag på. Dessa hittade jag på myrornas för ca 30-40 kr styck. Jag ska även få ytterligare två till skänks.

I lördags fick jag ett ryck. Tog semester (jag tar aldrig spontan semester) och åkte till min hemort. Sedan till mina föräldrar och tillbaka igen genom en annan plats av mitt förflutna.

Jag vet inte riktigt vad jag känner inför de här platserna. Förutom att det känns som om mina ögon håller på att ploppa ut när jag försöker ta in så mycket synintryck som möjligt. Området där jag bodde ser ut som om det har krympt. Fabriken är borta, men bara till hälften. Det finns tre pizzerior i stället för en. Kiosken har slagit igen - den som höll alla elever med rastgodis. Vårdcentralen är något annat. 

Jag trodde nog att det var illa under den tiden jag bodde där (de ännu mindre närköpen försvann, posten flyttades, hyreshus revs etc..) men det tog inte slut.

Ändå, är jag väldigt nöjd med min uppväxt. Kanske inte riktigt som andras och det fanns tillfällen då det kunde gått riktigt illa. Men det gjorde det inte. 

Något annat som slog mig var att det som inte har avvecklats på alla de här mindre orterna är kyrkan. Även om verksamheten säkert har minskat kraftigt, så finns de ändå kvar och igång. Skulle faktisk kännas lite surrealistiskt att prata om att lägga ner en kyrka, så som man pratar om att slå igen en skola. Även om det senare såklart ligger mig varmare om hjärtat.

Stagnellska hemmet är gammalt. "Rört" dog där 1935 till följd av en lungonflammation. Men när uppfördes egentligen dagens byggnad och vad har där funnits genom åren? Sjukhem, sjukhus, sanitorium?, äldreboende. Jag hittar inget. Kanske får jag söka vidare på biblioteket i stället för på nätet.

Stagnellska ligger mig varmt om hjärtat. Framförallt för att det uteslutande är det läskigaste stället jag har arbetat ensamnatt på (Lass, ej äldreoms). De har även i särklass den obehagligaste källaren jag känner till. 

Men jag får se vad jag hittar.

Hur som helst så har jag sökt en hel del i kväll och stötte på ett bildarkiv som har.. Ja nästan allt. Jag hittade en bild från ca 1965 på det huset jag bor i idag. Svindlande. 

Jag har köpt bil förresten. En helt ny hyundai i20. Den är världens finaste bil, om något lite liten. För någon som är van V70 alltså. Jag har sett runt 10 bilar köra fast på området de senaste två veckorna och då håller jag mig helst inomhus så här års. Men hyundaien, hen klättrar över snöhögarna som en liten skalbagge. Antispinn, antisladd och nya vinterdäck har nog något att göra med den saken. 

 

Jag har alltid varit en Volvotyp. Mest för att jag inte kört själv utan snarare väntat på att bli uppplockad. Och en äldre Volvo kan man känna igen på ljudet på flera 100 meters avstånd. V70n kunde jag höra hemifrån, innan den ens kört under viadukten. Men den har i och för sig alltid trott att den är en skördetröska snarare än en personbil. Och vad är det med det där gnisslet från bromsarna på äldre Volvos? Jag tror inte V70n har det (osäker), men både 240n, S80n och 850n.

 

Hur som helst. Det är kanske dags att välkommna hyundai till bilmärken-jag-tycker-om. 

Egentligen var det en lägenhet, men inuti såg det ut som ett hus. Vi höll på att flytta in, men jag hade kvar min gamla och visste inte riktigt om jag hade sagt upp den eller när och om jag skulle göra den. Lägenheten var sliten. Hallen och det första rummet var något bättre, men det blev värre ju längre in man kom. Gammalt. Trasigt. I mitt/vårt sovrum var golvet av slitna, stickiga träplankor och längst bort mot den öppna spisen så fattades det några. Jag kommer bara vagt ihåg tapeterna i lägenheten, men de var ganska intetsägande egentligen. Brun-beiga mönster. I det första minst slitna rummet så var de gula. Vårt sovrum hade ett badrum anslutet, men det såg jag aldrig (konstigt eftersom det brukar vara tydligast i mina drömmar). Till höger om vårt rum fanns det två barnrum. Ett mindre och ett större. All inredning och leksaker fanns kvar. Det stod två sängar i det ena rummet och en säng i det andra. På golvet i det andra så fanns det även en stor leksaksmöbel som såg ut som en rund bardisk nästan. Fast i plast och i ett barns storlek. Den var rosa och hade speglar i sig. Lite 80 tal över den faktiskt. Som när leksaksindustrin verkligen tog fart och föräldrarna började överrösa ungarna med stora och skrymmande plast grejer (sminkbord, köksdelar, strykbrädor, leksaksdammsugare, lekstugor, rutschkanor). Mellan barnrummen och vårt så fanns det en trappa, med svarvade räcken i mörkbrunt trä. Den gick nedåt och jag kunde se att det fanns två våningar till där under. De hörde också till lägenheten, men jag ville inte ha dem. Önskade att de inte fanns och tänkte att de blir nog jobbiga att dammsuga. 

Inledde med 14 dagars intensivkurs, avslutar med 12 dagars arbete. Snart färdig.

 

När du är 5 år, är ett år en femtedel av ditt liv. Det är därför dagarna går så sakta.

 

När du är 50 är, är ett år en femtiondedel av ditt liv. Det är därför dagarna går så snabbt.

 

27 år är mitt perspektiv.

 

28 oktober.

 

Det var måndag eftermiddag och jag hade precis klivit av mitt helgpass. Jag skulle dröja mig kvar i centrum ett par timmar och eftersom det var iskallt och regnigt så tänkte jag sätta mig i museets cafédel och läsa. Vid entren började jag tveka. Borde jag gå förbi trädet och älven först? Jag kommer säkert inte hinna sen. Kall och kissnödig, men jag måste nog gå dit. Tänk om jag missar något. Något viktigt! Och jag hann knappt fram till älvkanten förens jag såg den. Fisken. Han var där igen. När den hade simmat iväg så log jag hela vägen tillbaka till museet.

 

Vad gör den där? Bor den där? och vad är egentligen oddsen för att vi två skulle vara på exakt samma ställen en gång till.

Jag fryser så att kroppen värker. Blåa fingrar, vita tår. Mina jobbnätter är mörkare än någonsin (och mitt hjärta stannade nästan den sekunden strömmen gick förra veckan).

 

Ändå, finns det ingen bättre tid än nu. Jag är född på hösten. Jag älskar hösten.

 

På mina lediga eftermiddagar brukar jag sitta en stund under ett träd intill älven, strax bakom museet. I fredags hörde jag ett litet plaskande och tittade ner i vattenbrynet. Där låg en stor (minst 50 cm) fläckig fisk och tryckte, bara någon meter från mina fötter på land. En kort stund låg den där, innan den spratt till och försvann ner i djupet.

    Det är så, de små tingen blir magi. 

Igår började jag läsa om det gamla (och nya) sjukhusets.

Det första som slog mig var hur hög personaltäthet de verkar haft. Sen kom jag på att det nog gäller det mesta. Inte konstigt att dagens arbetslöshet är hög. Jakten på effektivisering har skalat av "så ska det göras" till "det här måste göras". Tänk bara på vilken konst det kunde vara att bädda en säng på hemmafruarnas tid. Och folk anställdes för sånt smågöra.

Avvecklingen av institutionerna var på sätt och vis också en effektivisering. Att väcka 30 personer kl 07, servera frukost i en stor matsal kl 08, göra storkok, dusch onsdag och lördag.. det är personalkrävande. Att låta någon stiga upp tidigt, en annan sent, laga enskilda måltider, inte tvinga ihop folk som inte har valt varandra. Det sparar tid. Sen finns det såklart en stark moralisk aspekt. Inflytande över sitt eget liv och delaktighet i vardagen.

Jag har hört att Sätter var bättre och Ulleberg sämre. Men det kan bero på att jag bara känner folksom jobbat på Sätter. 

 

Spår från de värmländska institutionerna

 

Det finns en sådan dag varje år.

 

Förra tor-fred var jag på mitt livs första jobbresa. Det var ungefär som jag förväntade mig. 30 generade personer inklämda i ett rum dag 2. Men det var nog bara de där som drog fram brandsläckaren som verkligen skämdes.

 

Det var stjärnklart i Arvika och i förbigående så nämnde jag att jag varit lite bekymrad över den mittersta stjärnan i Karlavagnen. Den verkar lysa väldigt svagt nuförtiden. Killen närmast frågade mig vad Karlavagnen är för något och jag frågade om han skämtade. I söndags gick mina barn ut på balkongen och pekade ut den åt mig på eget initiativ. Är fascinationen för rymden och natthimlen något som växer bort?  Eller finns det inte alltid från början?

 

På sommaren när det inte finns några stjärnor så sitter vi på balkongen och väntar på åskan i stället. De är lika insatta i frykentracker (http://grasmark.ewp.se/) som jag. Tyvärr var jag i Skottland när årets värsta oväder kom hit. Men det kommer väl fler sommrar.